Med fötterna på små moln och huvudet i sanden

Det har varit en helg utöver det vanliga...helt klart.
Med vänner i band som var så galet duktiga att hela stället blev helt till sig.
Silver ♥
Med en efterfest utan dess like.
Alldeles underbar och hemsk på samma gång.
Med sen natt/tidig morgon.
Med hel galna men även underbara människor.
Dåligt med sömn och en ny kväll med smink och ljusa sommarkläder.
Solen som skiner och både köttbitar och kroppar grillas.
Med konstiga tankar, och många funderingar.
Med otydbara sms.
Och ännu fler underbara människor.
Drinkar som bjuds, blickar som ges.
Lilla samtalet.

Det är leendet som gör det.
Det där skrattet som kommer helt apropå.
Blicken som tränger in och bränner hål.
Det där lilla ljudet långt bak i gommen när du talar.
Som en läspning.
Fast mer ett tyst schhh.

Det är den galna sidan.
Den sårade sidan.
Den som behöver trygghet mer än nånting annat
När du säger: Du är så jävla fin!
Då dansar fötterna på moln.

Men sen...när du blir grå och otydbar.
När leendet försvinner
..och blicken
..och skrattet.
Då blir jag rädd.
Då vill jag inte mer.
Då vill jag fly innan du gör det
Då gräver jag ner huvudet i sanden och låtsas att jag inte finns.
Att jag inte bryr mig.
Fast det gör jag ju.
I smyg.

♥