Ett sånt där inlägg.

Hej!
Jag har tänkt lite.
Har tydligen lite för mycket tid för sånt.
Lite mer än vad som är bra för mig.

Det finns en fråga som jag hatar mer än någon fråga i världen just nu.

Varför har inte du pojkvän?

Jag är alltså 30 år, 31 inom en snar framtid.
Lite för snar om jag får säga vad jag tycker.
Människor i alla åldrar och av alla kön tycker det är konstigt att jag är ensam.
Och vet ni vad?
Det tycker jag med!

Så när frågan om varför jag inte har pojkvän dyker upp så undrar jag:
Har de nånsin tänkt att det kanske inte är ett medvetet val?
Att de flesta 30-åriga barnlösa singlar faktiskt inte vill något hellre i hela världen än att få bilda familj.
Att man söker med ljus och lykta i alla världens hörn efter den där rätta.
För alla säger också..."Han står bakom nästa hörn" "Han kommer när du minst anar det"
Men.
När man har letat bakom alla hörn.
Och gått och minst anat det alldeles för länge.
Då vill jag bara köra upp den där frågan i arslet på dom.

Eller är det meningen att jag, där och då, ska sitta och börja fundera på varför jag är ensam?
...med en person som inte ens kan tänka längre än näsan räcker...
Ska vi sitta där och gå igenom alla mina fel, allt som det motsatta könet kan tänkas tycka mindre bra om, och ändra det? Eller vad?
Ska vi prata om svårigheter att binda sig, att fullkomligt lita på någon annan, att man har svårt att bli kär?
Vad tänker dom att dom ska få för svar på en sån fråga egentligen?

Jag har svårt att förstå...
Och frågan: Varför har inte du/ni barn? Den ska vi inte ens gå in på...

♥