En dag med en emetofob.

Hej!
Idag är det torsdag...och en ganska dålig sådan.
Iaf om man ser ur fobi-synpunkt.
Jag vaknade, mådde bra.
Bryggde kaffe, mådde bra.
Åt frukost, gick åt helvete.

Det är konstigt alltså...hur jag vissa dagar inte kan äta nånting alls utan att må jätteilla.
Och när illamåendet dyker upp så kommer även den kända paniken.
Som absolut inte gör att man mår bättre, snarare tvärtom.
O det värsta är att jag blir hungrig...i magen.
Vrålhungrig!
Men jag kan inte äta.
För när man är livrädd för att kräkas så är den enda logiska tanken:
Äter man inte så finns det inget att få upp.
Det konstiga är att jag kan dricka.
Typ cola.
Inte klunka i mig...no no!
Men nån klunk då o då.
O oftast gör det att jag mår bättre.

Jag är bra på att analysera. I alla situationer. Så även dessa.
Jag funderar på vad jag ätit, om jag träffat nån som varit sjuk, vad för händelser jag måste ställa in.
För när det gäller emetofober så är vi allra tryggast hemma.
Här känner jag att om jag blir sjuk så överlever jag.
Tänk om jag skulle behöva kräkas när jag sitter i en bil, eller på jobbet, eller (hemska tanke) hemma hos nån annan!
För dom som inte upplever den här skräcken är det svårt att förstå.
Men ni kanske har nån annan fobi?
Spindlar, ormar? ...så paniken borde kännas igen. För panik är panik i alla fall.

Nu har jag duschat.
För som jag skrev i förr-förra inlägget så är vatten det mest lugnande jag vet.
Och just nu har jag ingen panik.
Jag är lite orolig.
Ullared imorgon, hoppas att jag mår bra då...
Men just nu ser jag fram mot en kväll med tecknat (tecknade filmer är också terapi), under täcket.
För fryser gör jag med.
Som satan!

Men vet ni?
Jag är fortfarande glad.
Som bara den!

Whoop whoop!

♥